Foto av Jopwell från Pexels

Jag funderar på ledarskapet

Tips och tankar från kollegor skapar alltid grubblerier och idéer hos mig. Samma gäller frustrationen, devis från kollegorna, är dom frustrerad är jag frustrerad, ofta för samma sak. Det går inte som vi vill, det är svårt, stressigt och massa bumpar i vägen.

Jag funderar mycket på chef- och ledarskapet just nu, då vi har tuffa tider. Att leda är att guida och coacha sägs det, att chefa är att besluta, även det mindre bekväma. Mest är ju ett chefsjobb delvis operativt, massa personalsamtal och därtill en stor portion administration. Den del som ska vara så kallad strategisk/långsiktig och utvecklande, är ofta mycket liten, i alla fall för mig, som inte än lärt mig att inte falla för det jag upplever som akut.

Tillkortakommanden och positiva egenskaper

Mina egna tillkortakommanden är solklara sedan många långa år tillbaka. Jag är en s.k. bråttom-person. Det ligger i min personlighet och har så gjort sedan jag föddes. Min skalle kopplar liksom snabbt vad som ska göras, och på samma sekund gör jag det. Detta kan vara bra, jag får en del gjort och ofta bra, eller i alla fall helt okej, kvalitetsmässigt sett. Det mindre bra är att det kan stressa upp personer, speciellt dom som inte är som jag. Jag kan uppfattas som att jag stressar och då blir såklart speglingen av dom omkring mig stressade. Jag är också lyhörd men disträ, det vill säga att jag vet att jag lyssnar, men jag visar det inte, detta med aktivt lyssnande är inte min starka sida. Det är såklart en riktig akilleshäl för alla vill ju bli/känna sig lyssnade till, så även jag.

Mina styrkor är att jag är genuin, jag tror verkligen på ett bygge/ en organisation / en verksamhet där alla är med och alla är lika värdefulla. Utan oss/tillsammans/Vi:et – så funkar inget. Det är en kultur som kanske är det allra svåraste att bygga, både i medarbetarskapet, och för chefen/ledarskapet.

Hur skapar vi ett ”Vi”?

Idag – om vi kan se post-Covid – känns det som att vi är än mer individualiserade. Några av oss kan jobba hemma, medan många fortfarande måste vara på jobbet, t.ex. servicepersonal som lokalvård, restaurang, fastighetsskötare, vårdpersonal, ordningspoliser, med flera. I det måste vi hitta nya sätt att skapa Vi:et, en härlig blandning av det digitala mötet och livemötet. För egen del har det varit utmanande att jobba hemma. Att ibland ha möjligheten är en sak, att göra det som mest, är trist. Jag saknar att få lägga en hand på axeln på min medmänniska, att få se kroppsspråket mellan jobbrummet och kaffehämtandet, att få det mellanmänskliga helt enkelt.

Märkvärdigt ledarskap

För mig är det märkvärdiga med ledarskapet (för ledarskapet är märkvärdigt, lika märkvärdigt som medarbetarskapet) – att just inget är för givet. Människor är människor och fungerar ungefär lika och olika överallt. Vi är människor med sunt förnuft och känslor, och där är vi alla lika, vi är rädda, vi är oroliga, vi är vetgiriga, vi är välvilliga, vi är arga, vi är glada vi är en himla massa andra känslor. Mest är vi medmänniskor, oavsett om vi tituleras lokalvårdare, rektor, polis, chef, sjuksköterska. Låt oss komma ihåg det mellan varven där livet är tungt, som i dessa Covid-tider som faktiskt liksom är ingens fel.

Vi gör alla så gott vi kan, oftast i alla fall.